Tullens historia: Frihandel och ekonomisk integration
I slutet av 1940-talet anslöt sig Finland till det internationella GATT-avtalet, där en parts tullförmåner automatiskt gällde även de övriga undertecknarländerna. Som arvtagare till GATT har Världshandelsorganisationen WTO utgjort plattformen där medlemsländerna har förhandlat om sänkning och avskaffning av tullavgifter.
Finland kom med i frihandelssammanslutningen Efta i början av 1960-talet. Samtidigt gavs motsvarande tullförmåner till Sovjetunionen. I början av 1970-talet ingicks frihandelsavtalet med EEC. Avtal träffades även med de socialistiska länderna. Också u-länderna fick ett eget tullförmånssystem. Detta förutsatte att Tullen skulle bevaka varornas ursprung.
Tullsänkningarna hade långa övergångstider. Först i mitten av 1980-talet var en betydande del av den finska utrikeshandeln helt tullfri. Det var fortsättningsvis viktigt att utreda varornas ursprung.
Integrationen förknippades med den snabba utvecklingen inom transporttekniken. Bilfärjornas intåg till Östersjön på 1960-talet omvandlade processerna i den finska utlandstrafiken i grunden. Fartygen låg inte längre flera veckor i hamnarna i väntan på last. Mera fart medförde även containertrafiken som blev allt vanligare från och med 1970-talet och minskade behovet av mänsklig arbetskraft. Behovet av bevakning försvann naturligtvis inte. Tullbevakningen minskade i hamnarna och ökade i fordonstrafiken.
Många trodde redan på 1960-talet att Tullen inte längre skulle behövas då uppbörden av tullavgifter snart skulle slopas. Såsom i många andra länder fick Tullen i Finland många nya uppgifter med anknytning till importvaror. Den villkorliga tullfriheten i frihandeln krävde sträng kontroll och bevakning. Tullen antog också ett flertal andra uppgifter inom varuimporten, såsom konsumentskydd. Samtidigt ökade volymen av varor som infördes i landet kraftigt.
