Tullens historia: Eget tullverk och den ryska tiden
När Finland hade införlivats med Ryssland beslutade man att lämna tullgränsen mellan länderna kvar. Finland blev ett eget tullområde. För att bevaka tullområdet behövdes ett eget tullverk vars ställning bekräftades den 18 februari 1812. Sjötullskamrarna som härstammade från den svenska tiden underkastades ett nytt centralt ämbetsverk, generaltulldirektionen. Nya tullkammare grundades på Åland och i Torneå. Största delen av den gamla landtullens personal förflyttades till sjötullen som började kallas det finska tullverket.
Till en början var generaltulldirektionen verksam i Åbo, varifrån den 1821 flyttade till den nya huvudstaden Helsingfors.
Tullgränsen mellan Finland och Ryssland baserade sig främst på Rysslands behov. Med tanke på framtiden var det viktigt att tulluppbörden från Finland kunde användas i Finland och att Finland hade en egen tulltariff.
I början höll den strama handelspolitiken tulluppbörden blygsam samtidigt som den uppmuntrade till omfattande smuggling. När man på 1850-talet började sänka tullarna började även intäkterna stiga. Varuhandeln ökade och trafiken utvecklades kraftigt. I och med Saima kanal kom utländsk fartygstrafik till östra Finland i gång och nya tullkontor grundades också där. Transportförbindelserna förbättrades i takt med uppbyggnaden av järnvägar, och på de viktigaste järnvägsstationerna öppnades tullkontor. Transiteringen av oförtullade varor blev en viktig del av järnvägstrafiken.
Mot slutet av 1800-talet uppstod krav på att slå ihop det finska och det ryska tullverket. Planerna på att avskaffa tullgränsen hann dock aldrig bli av då kejsardömet vid ingången av 1900-talet drabbades av interna omvälvningar. Finlands ställning besparades från allvarligare kränkningar.
Samtidigt hade tullverket blivit den överlägset viktigaste skatteinkomstkällan för storfurstendömet Finland. Under de första åren på 1900-talet kom hela tre fjärdedelar av statens inkomster från tulluppbörden.
