För hundra år sedan: Vita tullmän

19.3.2018 12.00
Pressmeddelande

Man kan inte under några omständigheter påstå att hela tullverket var rött 1918. Ungefär var sjätte tullanställd, ca 160 personer, var medlemmar i de vita skyddskårerna eller den vita armén.  På många orter var tullmän med om att grunda lokala skyddskårer redan 1917. Bland dem fanns även tullvakter som först undertecknat en tjänstgöringsförbindelse med den röda regimen men tagit senare till flykten. I de röda gardena stred endast ett tjugotal tullmän.

Naturligast att sluta sig till de vita var det för dem som tjänstgjorde i områden som i början av kriget låg på den vita sidan. I Torneå och vid gränsen mot Sverige hörde de flesta tullmännen till skyddskåren. Det var de som blev de första vakterna av det självständiga Finlands landgräns. Tullvakterna vid Närkki tullstation medverkade dessutom i att skaffa vapen från Sverige. Det rådde en allmän entusiasm. Till exempel anslöt sig alla 25 tullmän som tjänstgjorde på Torneå järnvägsstation till skyddskåren genast i januari 1918.

Tullförvaltaren i Joensuu Magnus Ericsson hade just beviljats tjänstledigt och befann sig i Vasa när revolutionen bröt ut. Han ryckte in i den vita armén som frivillig och deltog som sanitär i intagningen av Uleåborg i januari. I slutet av februari kom Ericsson tillbaka till Joensuu och återupptog sina tjänsteuppgifter. Joensuu tullkammares hela personal slöt sig till skyddskåren.

På många ställen fungerade tulltjänstemän som chefer för de lokala skyddskårerna: tullförmannen Juho Niutanen från Hautavaara ledde skyddskåren i Suojärvi vid sidan av sin tjänst. Tullförvaltaren i Nyslott Hjalmar Boman hörde till skyddskårens stiftande medlemmar, liksom också tullförvaltaren i Nykarleby Ludvig Nilsdorff. Tullmännen i Savonlinna följde sin tullförvaltare och anslöt sig till skyddskåren. I Karleby ogillade man skarpt en tullvakt som inte ville ansluta sig, trots att han inte var rödgardist. Hela besättningen på Karleby tullkammares bevakningsslup ryckte in som frivilliga. Mycket aktiva var också tullposteringarna vid Ladoga, såsom Virtelä och Leppäniemi vid gränsen norr om Ladoga, och personalen på tullkamrarna i Kexholm och Sordavala.

Innan han kom till Tullen hade tullförvaltaren i Jakobstad Fredrik Järnström tjänstgjort som underkapten i Finlands armé som hade nedlagts 1903. I mars 1918 slöt sig Järnström till den vita armén med majorsgrad och fungerade som bataljonskommendör. Han fortsatte inom armén och fick sedermera en ny tjänst vid inrikesministeriet. Järnström avancerade till general och fungerade som förste befälhavare vid Gränsbevakningsväsendet fram till 1930-talet.

I praktiken nådde den röda makten i början inte ut till tullstationerna på Finska vikens utöar. Ryssarna hade byggt stora artilleribatterier på Lövskär. När rödgardisterna anlände till Lövskär retade deras egenmäktiga agerande den lokala befolkningen så till den grad att de satte sig till motvärn tillsammans med tullmännen på ön och grundade en skyddskår på Lövskär. Under ledning av tullförmannen Onni Väinö Pitkäpaasi och tre tullvakter samt en grupp öbor som flytt från ön och några tullmän från Seitskär intog skyddskåren batterierna från ryssarna och de röda den 7 mars 1918. I april styrde Pitkäpaasi sin trupp mot Viborg men de hann inte fram förrän staden föll för fienden.

På Karelska näset och i Viborg flydde många tullmän från områden där de röda hade makten för att ansluta sig till de vita. Kanske den allra märkligaste resan företog tullvakten Wilhelm Stenbacka från Systerbäck i början av april. Han flydde först till det röda S:t Petersburg, reste därifrån till Tallinn som var i händerna på tyskarna, kom över Finska viken och deltog i intagningen av Helsingfors. Två andra tullmän från Systerbäck färdades via ryska Kronstadt till Lövskär och anslöt sig till Pitkäpaasis trupper.

Till de vita slöt sig också besättningarna på tullångbåtarna Suomi, Vikingen, Aallotar och Falken. Från Vikingen kom sex män: styrmannen, maskinisten, kocken och tre tullvakter. Uppseendeväckande är att eldarna på Vikingen och Suomi tillhörde det röda gardet, medan resten av besättningen var vita. Även om många helsingforsare och Åbobor arbetade under de röda och var aktiva i råden anslöt sig en del av dem till de vita. Likaså gick tullmän från Tammerfors med i den vita armén.

Den enda tullanställda kvinnan som deltog i kriget var kassörskan vid tullkammaren i Sordavala, 24-åriga Paula Ölander. Hon skötte den vita stabens kassa på fronten i S:t Andree på Karelska näset. Också manlig tullpersonal, vana med varubokföring som de var, arbetade i kansli- och stabsuppgifter vid generalintendenturen för den vita armén.

Första stupade tullmannen, tullvakten Koskinen

Tullvakten Detlaus Koskinen hade tjänstgjort i Helsingfors och varit kommenderad i Vasa. Strax innan kriget bröt ut hade han fått order om förflyttning till Viborg men kunde inte lyda den. Den 34-åriga Koskinen anslöt sig som frivillig till skyddskåren i Vasa och deltog i dess led i striderna på fronten i Satakunta. Den så kallade Satakuntagruppen gick till offensiv mot Suodenniemi och Mouhijärvi den 16 mars. Detlaus Koskinen stupade vid Suodenniemi den 20 mars 1918. Han var den första tullmannen som stupade i inbördeskriget. De häftiga striderna om Suodenniemi avslutades den 26 mars med seger för de vita. Krigsoperationerna var en del av belägringen av det röda Tammerfors.

Koskinen var gift och hade tre barn. Ursprungligen var han hemma från Kuhmois. Enligt databasen Krigsdödade i Finland 1914–22 skulle Koskinen ha varit en ambulerande lärare, men både Tullens handlingar och många andra källor visar att han var tullman. Den temporära Tullstyrelsen beslutade att betala Koskinens lön för mars månad till hans änka.

En del av den yngre tullpersonalen blev inkallade i armén med stöd av värnplikten som hade införts av de vita. Också de som på grund av ålder eller hälsa inte kunde delta i några operationer understödde skyddskårerna ekonomiskt.

Tullstationen i Torneå övergick till de vita redan i januari 1918

Tullstationen i Torneå övergick till de vita redan i januari 1918. Tullmuseet.

År 2018 kommer vi i Tullminnen att sätta oss in i det händelserika och tragiska året 1918. Även om Tullen inte var någon speciellt central aktör befann den sig i kärnan av statsmakten. I kampen om staten blev också Tullen inblandad i krisen.

Artikeln Pressmeddelande Sata vuotta sitten