SV

För hundra år sedan: Tjänstemännen i strejk mot den röda makten

6.2.2018 11.30
Pressmeddelande

Tjänstemannaföreningarnas i Finland centralförbund gav den 29 januari 1918 en deklaration ”till alla centrala ämbetsverk och tjänstemän i landet”. Eftersom riksdagen och den lagliga regering den utsett hade ”med våld hindrats från att utöva sin uppgift" fick de centrala ämbetsverken inte ha någonting med den olagliga regeringen att göra. Tjänstemännen i Finland fick inte tjäna den röda regeringen eller inleda något som helst samarbete med den innan de fick närmare instruktioner av den lagliga regeringen. I praktiken innebar detta att arbetet lades ned. Tjänsteutövning fick bara fortsätta i områden som stod under den lagliga regeringens dvs. senatens tillsyn.

Tulltjänstemannaförbundet som grundats våren innan var medlem i Tjänstemannaföreningarnas centralförbund och därmed förpliktat att efterfölja uppmaningen. De flesta av tjänstemännen vid Tullen, såsom ledningen på tullkamrarna och hela kontorspersonalen, var medlemmar i Tulltjänstemannaförbundet.

Beskedet om deklarationen nådde de olika tullkamrarna på lite olika tider. Största delen av tullkamrarna i områden där de röda hade makten slutade arbeta i slutet av januari eller början av februari. Tullkamrarna i Tavastehus och Tammerfors stängde sina dörrar den 30 januari och i Ekenäs, Borgå, Lovisa och Hangö stängdes tullkamrarna den 1 februari.

På några få undantag uteblev cheferna, dvs. tullförvaltarna, från arbetet, likaså tullinspektörerna, skrivarna, kassörerna och kassabiträdena. Merparten av kontorspersonalen i Helsingfors, Viborg och Fredrikshamn gick hem eller gömde sig. På en del orter, som i Lahtis, utbetalade tullförvaltarna personalens lön för februari innan de gick hem. Det gick inte att stänga alla kontor i områden som kontrollerades av folkkommissariatet.  I Åbo försökte man stänga kontoret den 31 januari. På Karelska näset fortsatte verksamheten för det mesta oförändrad. Informationen om att stänga kontoren kom inte fram till västkusten, så verksamheten fortsatte i tullkamrarna i Nådendal, Nystad, Raumo och Björneborg.

I Kristinestad och Karleby kom arbetet i gång igen efter en kort strid genast den 1 februari. I Kemi var tullkammaren stängd i fem dagar i början av februari, i Uleåborg en dryg vecka. Helt utan avbrott fortsatte arbetet på tullkamrarna i Torneå, Vasa, Brahestad, Jakobstad, Kuopio, Nyslott, Idensalmi, S:t Michel, Joensuu och Sordavala samt på tullkontoret i Kexholm. Också vid gränsen mot Sverige och gränsen norr om Ladoga fortsatte arbetet normalt. Där hörde så gott som hela personalen till skyddskåren. Vissa tullposteringar, såsom Högland, Aspö eller Seitskär, hade inga direkta förbindelser till tullkamrarna, och där arbetades det mycket litet. Inte heller tullfartygen var ute på vintern.

”Tullbetjänterna”, såsom tullvakterna och förmännen, tillhörde i regel Finska Tullmannaförbundet som var medlem av Finlands Landsorganisation (SAJ). SAJ som hörde till Arbetarnas revolutionära centralråd förbjöd inte folk att arbeta. Trots detta lämnade ett stort antal medlemmar i Tullmannaförbundet sin arbetsplats sida vid sida med tjänstemännen. Andelen tullfolk som var kvar i arbetet var störst i Helsingfors, Åbo, Viborg och Karelska näset.

Personal på Jakobstads tullkammare. Tullmuseet.

År 2018 kommer vi i Tullminnen att sätta oss in i det händelserika och tragiska året 1918. Även om Tullen inte var någon speciellt central aktör befann den sig i kärnan av statsmakten. I kampen om staten blev också Tullen inblandad i krisen. 

Pressmeddelande