Hoppa till innehåll

FÖR 80 ÅR SEDAN: Godstrafiken och tullverksamheten inleds i Petsamo

25.4.2020 8.00
Pressmeddelande

Efter vinterkrigets slut befann sig Europa ännu i krigstillstånd. Fastän det var fred i Finland var en normal fartygstrafik via Östersjön inte möjlig. I fråga om försörjningsberedskapen och utrikeshandeln var läget kritiskt. Dock erbjöds en möjlighet till oceanfart i norr när ryssarna återlämnade det erövrade Petsamo, med undantag av dess nordöstra hörn, till Finland. Linhammar i Petsamo var en djuphamn som tack vare Golfströmmen hölls isfri. Den stod i direkt förbindelse med Atlanten. Tullverksamheten i Linhammar inleddes den 25 april 1940.

Före vinterkriget fanns det i Petsamo en tullkammare vars personal evakuerades under de första dagarna i december 1939. Under sin reträtt brände den finländska armén alla byggnader i Linhammar.

De finländska soldaterna återvände till Linhammar i april 1940 och tog den 14 april emot det första fartyget som anlöpte hamnen. Den 24 april anlände de första tullmännen. Eftersom det inte fanns bostadsutrymmen att tillgå, bodde de ombord på ett fraktfartyg i hamnen. Kammarskrivaren Bertel Ruth, som var tillfällig chef för tullkammaren, meddelade i början av maj Helsingfors att tullkammaren i Petsamo åter påbörjat sin verksamhet den 25 april 1940. I maj utsågs till tullkammaren även en ordinarie tullförvaltare, den 28-åriga Harald Ericsson.

Havsförbindelsen till Linhammar fungerade, men importvarorna måste fås från Linhammar till andra delar av landet. Den enda möjligheten var att transportera dem landvägen till järnvägsstationen i Rovaniemi, en resa på 531 kilometer. En betydande del av Finlands dåvarande lastbilskapacitet måste koncentreras till norra Finland. Detta var första gången som lastbilar användes i en så här stor utsträckning inom utrikeshandelns transporter.

I Linhammar var antalet egentliga förtullningar av varor dock få. Merparten av varorna transiterades med lastbil och tåg till andra tullkontor för tullklarering. En tullstation grundades i Rovaniemi för att övervaka omlastningen och transiteringen av varor. Övervakningen av de avgående lastbilarnas transitering var ytterst utmanande eftersom hamntjänstemännen uppmanade förarna att genast ge sig av utan att sköta ärenden med Tullen. Tullen försökte övervaka biltrafiken från ett tält som placerats i en vägkorsning.

Landsvägarnas skick och väderförhållandena orsakade stora utmaningar för fordonen. Vintern 1940–41 försvårade inte fartygstrafiken men för lastbilarna var snön till stort förtret. En del av dem fick stopp på vägen och under lastningen blandades lasterna ihop, vilket ledde till att transiteringsblanketterna inte längre motsvarade lasten.

Från Linhammar avgick även exporttransporter med skogsindustriprodukter.

Eftersom det nästan inte alls fanns byggnader i hamnen, måste merparten av de anländande varorna förvaras under bar himmel medan de väntade på biltransport. Så småningom fick man träbaracker och byggde nya skydd för lagring av varor. Alltid räckte dessa emellertid inte till.

Trafiken i Linhammar löpte annars heller inte särskilt smidigt. Utöver de ovannämnda förhållandena orsakade även den strängt centraliserade styrningen av trafiken under undantagsförhållandena problem. Varuimportörerna i Helsingfors använde sig av sina kontakter till folkförsörjningsministeriet och begärde ofta att enstaka varupartier skulle handläggas som brådskande. I praktiken innebar detta att fartygen måste flyttas från och till en liten brygga mitt i avlossningen av lasten så att vissa önskade partier ficks ut ur fartygen först. Detta förorsakade stora fördröjningar i hela godstrafiken. Tullmännen kallade sinsemellan det att fartygen kretsade från och till bryggan ”Petsamos karusell”.

De tullanställda levde i likhet med de övriga som arbetade i Linhammar i eländiga förhållanden. I början försökte man röja upp de nedbrända byggnaderna som de ryska soldaterna använt. Stanken som uppstått av skämda livsmedel var så gräslig att det ansågs hälsovådligt att vistas inomhus. Under sommaren 1940 bodde en del av tullpersonalen i tält. Det nedbrända tullhuset försattes i ett beboeligt och arbetsdugligt skick mot slutet av 1940. Till att börja med utgjorde även den egna matförsörjningen ett stort problem. Lyckligtvis fick man mat av gränsbevakningen.

Vid Petsamo tullkammare tjänstgjorde som mest 70 personer, såväl tullvakter som kontorspersonal. I praktiken beordrades många tullmän som kom från de avträdda områdena i Karelen och som blivit utan arbete till Petsamo där det fanns arbete dygnet runt.

När fortsättningskriget bröt ut i juni 1940 upphörde den massiva godstrafiken ungefär lika snabbt som den börjat. Det gick åter att minska på antalet tullanställda i Petsamo. Formellt avslutade tullkammaren sin verksamhet först 1944.

Bilder: Tullen övervakade från ett tält transiteringen av lastbilar som avgick från Linhammar; det förstörda tullhuset i Linhammar. Tullmuseet.

Artikeln Kahdeksankymmentä vuotta sitten Pressmeddelande