Hyppää sisältöön

FÖR HUNDRA ÅR SEDAN: Förbudslagen i kraft 1 juni – Tullen försöker påverka i sista stund

Utgivningsdatum 1.6.2019 8.00
Pressmeddelande

Den 1 juni 1919 trädde en av de mest säregna lagar i Finland historia i kraft, nämligen alkoholförbudslagen. Den hade betydande sociala och ekonomiska konsekvenser vilka även berörde tullverket och dess uppgifter på ett omfattande sätt.

Projektet gällande förbudslagen hade redan då en lång historia bakom sig. Totalförbud på alkohol hade hört till nykterhets- och arbetarrörelsens centrala krav. Finlands riksdag godkände förbudslagen första gången år 1907. Kejsaren och storfursten Nikolai II vägrade dock att stadfästa den; så också det nya förslaget år 1909. När kejsaren hade abdikerat, levererade finländarna förordningen om ”tillverkning av alkoholhaltiga ämnen, import, försäljning, transport och lagerhållning” till Rysslands tillfälliga regering, som skrev under och stadfäste förordningen den 29 maj 1917. Skillnaden mellan lagen och förordningen var ännu inte så stor. Vid tidpunkten för stadfästandet ville man till förordningen lägga till en övergångsperiod på två år innan den skulle träda i kraft. Det bestämdes att övergångsperioden skulle ta slut den 1 Juni 1919.

Lagen gällde alla alkoholhaltiga ämnen som innehöll mer än 2 volymprocent icke denaturerad etylalkohol. Icke denaturerad alkohol med en alkoholhalt över två procent fick endast tillverkas, importeras, säljas, transporteras och lagras för medicinska, tekniska och vetenskapliga ändamål. Gällande alkohol som transiterades eller som fanns i lasten på ett utländskt fartyg som gick via en finsk hamn, skulle man följa det som stod i tullförordningarna. Enligt lagen var förbudet inte i kraft på fartyg som trafikerade mellan Finland och utlandet på det ”öppna havet”. I lagen föreskrevs att endast staten fick tillverka och importera alkohol, såsom kyrkvin. För olaglig införsel och försök till införsel påfördes böter på minst hundra mark eller fängelsestraff från två månader till två år. Yrkesmässig smuggling straffades med minst sex månaders fängelse. Dessutom tillföll alkoholen, transportkärlen och transportmedlen staten.

Stiftandet av förbudslagen var inte en så stor förändring år 1917 som det skulle vara nuförtiden. På grund av första världskriget som började år 1914, hade tillgången till alkohol begränsats markant precis som till många andra produkter. Förbudslagen hade också varit i kraft i hela Ryssland. I Sverige hade man också tagit i bruk ett strängt kortsystem för att begränsa bruket av alkohol.

Myndigheterna påbörjar förberedelser
Förberedelsen inför den kommande förbudslagen började i statsförvaltningen på våren 1919. För verkställandet och övervakningen av lagen tillsattes nya myndigheter. Huvudansvarig övervakare blev nykterhetsavdelningen vid socialministeriet. Till den hörde också förvaltning av alkoholmonopolet samt beviljandet av importtillstånd. Tullens uppgift var främst att övervaka att tillstånd fanns för all alkohol som kom in i landet och att alkohol inte smugglades. Det här ansågs inte vara ett så stort problem med tanke på nyttan med förbudslagen.

Tullen ansåg dock att man inte förberett sig tillräckligt gällande lagen. När tidsgränsen närmade sig försökte Tullstyrelsen i maj 1919, i ett utlåtande som begärts av den, vädja till statsrådet om ändringar till lagen. Frankrike hade som ett land med betydande alkoholproduktion skickat en anmärkning till Finland gällande saken. Eftersom man till Finland från alkoholproducerande länder främst importerade alkohol, var risken att exporten av träförädlingsprodukter till dessa länder skulle försvåras, eftersom motåtgärder var att vänta. Med andra ord, inkomster från exporttullar som finska staten fick för träprodukterna hotade att rasa och orsaka ett hål på 8,5 miljoner mark i budgeten.

Samtidigt skulle övervakningen av lagen öka på utgifterna. Tullstyrelsen ansåg att den skulle behöva fyrdubbla sin bevakningspersonal och inte ens det skulle räcka till att stoppa den kommande smugglingen. Tullen beräknade extrautgifterna för övervakningen till ca tio miljoner mark. Förbudslagens understödare attackerade Tullen i tidningarna; det passade sig inte att man bara stirrade på ekonomiska aspekter. Å andra sidan hade förbudslagen också många motståndare som genast organiserade sig.

Frankrikes konsul hade föreslagit att privatpersoner fortfarande skulle få importera alkohol. Tullen förslog emellertid ingen sådan förändring. Tullen fick inte de önskade tilläggsresurserna och förbudslagen ändrades inte. Senare kritiserades Tullen för den tilltagande smugglingen.

Ikraftträdandet av förbudslagen ledde inte genast till stora alkoholbeslag. I tillämpningsföreskriften som fastställdes våren 1919 stadgades att alkohollager som fortfarande fanns i landet skulle anmälas till polisen inom 60 dagar från ikraftträdandet av lagen. Det finns skäl att anta att lagren tömdes innan tidsfristen löpte ut. År 1919 beslagtog Tullen endast drygt 4 300 liter smugglad metylerad sprit och 3 500 liter övriga spritdrycker. Senare blev den metylerade spriten, dvs. 96-procentig sprit, ett stort övervakningsproblem. Tio år efter ikraftträdandet av förbudslagen beslagtog Tullen varje år cirka en miljon liter alkohol som smugglats in i landet.

Källor: Senatens protokoll 1917 (NA); Tullstyrelsens brev 1919 (NA); Karjala 7.5.1919; Uusi Kotka 16.5.1919; Kallenautio, Jorma, Kieltolaki ja sen kumoaminen Alkoholitutkimussäätiön julkaisuja 31. Jyväskylä 1979; Poppius, Wille, Matkan varrelta. Helsingfors 1937.

Spritlast beslagtagen av tullmän i Viborg på 1920-talet. Tullmuseet.

Artikkeli Mediatiedote